Att få bitarna att falla på plats…

Förra veckan flöt allting på så bra. Orden bara forsade fram och att skriva en bok kändes som “a piece of cake”. Jag satte upp mål på hur många ord jag skulle skriva och i slutet av veckan kunde jag säga “check” och känna mig nöjd. Mission accomplished.

Så jag började den här veckan med stora planer och förhoppningar. Men nästan från start så kände jag att “nej det här går inte”. Vid ett tillfälle hade jag nästan intalat mig själv att skriva en bok var den dummaste idén jag någonsin haft för hur skulle jag reda ut det här? Vem skulle vilja läsa sånt här skräp, eller never mind, ingen skulle ens få en chans att läsa det för det skulle aldrig bli publicerat. “Svårt, jobbigt, läskigt, skit skit skit blä jobbigt dåligt”… typ så, på repeat i huvudet.

Suck.

Och jag kallar mig själv för optimist? Jag försökte mota bort alla dåligt tankar, ersätta dem med positiva tankar (som jag läst att man ska) men resultatet blev snarare förnekelse och flykt. Lite “huvudet i sanden”-syndromet. Jag har läst böcker som har absolut ingenting med yoga eller Indien att göra, jag har städat (huset är jättefint nu) jag har köpt nya kuddar till soffan (vi hade redan kuddar, men de var snygga och på second hand så why not?!) och jag har lagt puzzel. Det var faktiskt Bruce idé att köpa ett puzzel. Han hade hört talas om ett företag som gjorde puzzel där man inte försöker bygga ihop bilden som finns på kartongen (som det alltid har varit när jag lagt puzzel tidigare), istället ska man bygga ihop det som utspelar sig 1 minut i framtiden, eller 50 år i framtiden, jämfört med bilden på kartongen. Jätteroligt. Skitsvårt. 1000 bitar och vi har spenderat timmar med det där puzzlet. Vi letar efter bitar och vänder och vrider och tiden bara flyger förbi.

Det var när jag satt där som det slog mig; att skriva en bok är som att lägga ett puzzel (utan en bild att titta på, inget facit!). Först häller man ut alla bitarna (idéerna) och börjar leta efter hörnen och kanterna. Man vill bygga ramen först för då vet man hur stort puzzlet kommer att vara och man har en bra utgångs punkt. Sen börjar man samla ihop bitar i liknande färger, och man börjar få små kluster av 3, 4, 10 bitar som passar ihop. Ibland går det bra och man börjar se bilder växa fram. Ibland är man övertygat om att tillverkaren har a) gjort någonting fel eller b)plockat bort vissa bitar bara för att jävlas, för att “den biten som ska passa här finns inte!!“. Men till slut så kommer även de bitarna fram och efter mycket om och men så har man lagt hela puzzlet. Man ser hela bilden och tänker att det är rätt häftigt att alla dom där bitarna som låg i en röra faktiskt kunde bli det här tillslut.
Men vi la inte hela puzzlet på en gång. Det skulle bli för tröttsamt, ta för lång tid. Man får gå därifrån ett tag och när man kommer tillbaks nästa kväll så har man fått lite nya perspektiv och vissa bitar verkar nästan falla på plats av sig själva…

Jag har byggt en ram till min bok. Jag har små kluster av idéer och händelser, historier och saker jag vill berätta. Men än så länge vet jag inte var de passar in i helhetsbilden. Och det vet ingen annan heller. Det finns inget facit. Men trots att det känns svårt ibland, och trots att jag vissa dagar är övertygad om att bitar fattas, så vet jag ju, djup där inne under alla negativa tankar (som egentligen bara är rädslor och osäkerheter) att det finns en helhetsbild. Och bara för att det är svårt (för det är det) så betyder det inte att det är omöjligt. Det ska bli spännande att se vad det är för bild som växer fram tillslut. Under tiden så är det bara att fortsätta leta bitar och hoppas att man hittar några som passar ihop och faller på plats.

Så jag antar att det ibland är bra att distrahera sig med annat för att få lite perspektiv på saker och ting…

DSC02493 copy

P.S. Att leka med mitt nyinförskaffade photoshop kan kanske, möjligtvis, också ha varit en alternativ sysselsättning till att skriva… D.S.

En ny resa…

Nästan ett år har gått sen jag skrev här senast. Ett fantastiskt år. Jag har hunnit åka till Bali 3 gånger till. Spendera nästan ett halvår i Australien, och lika lång tid “hemma” i Sverige. Och så har vi hunnit med en liten semester i London och Paris.

Sen jag började resa så tänker jag alltid tillbaks på året som har varit på det här sättet. “Vilka länder har jag rest igenom i år”. Tar man en annan måttstock så har jag jobbat med transkribering, på restaurang, i klädbutik och på camping. Efter gymnasiet har jag jobbat, sparat, rest, jobbat, sparat, rest… En livsstil som jag har trivts väldigt bra med. Hade jag varit själv hade jag, med största sannolikhet, fortsatt att leva så. Fortsatt tills jag träffade någon som var värd att stanna för. Men honom har jag ju redan träffat. Det är därför jag är i Perth. Av alla ställen. Så långt bort från omvärlden man kan komma, typ. Och jag trivs. Trots att det kliar så mycket i kroppen ibland att jag bara måste gå in och kolla på flygbiljetter till överallt och ingenstans (som jag inte köper), så trivs jag.

Nu är det istället dags för nästa steg på resan. Den riktiga resan. Livet. I mitt fall innebär det att fysiskt “stay put” och istället påbörja en inre resa. För äntligen, (äntligen äntligen äntligen) så har jag börjat skriva på boken. Den där som jag har pratat om så mycket. Drömt om och tänkt på och skjutit upp alldeles för länge. Men så i måndags satte jag mig ner och tänkte att nu jävlar är det dags att ta tag i det här! Så det har jag gjort. Och det är en resa, kan jag lova. Jag skriver om Indien. Jag läser min gamla dagbok, tittar på bilder, läser en gammal blogg, tänker tillbaks, försöker leva mig in så mycket det går. Jag sitter här på min stol framför datorn men i mitt huvud går jag längs marknaden i Rishikes. Får känna doften av rökelse och smuts och koskit och chai. Får höra folk som ropar “miss miss, look look, cheacp cheap”, musik från varje butik- den ena högre än den andra, tiggarna längs vägen om ropar “Hari Om”, och mopeder som tutar när de tränger sig mellan marknadsstånden, korna och turisterna. Det är en fantastisk resa och jag får göra den varje dag och jag är så tacksam!! Tacksam att jag har möjligheten att skriva, tiden och en ekonomi som tillåter. Tacksam att Bruce låter mig hållas. Tacksam för alla positiva tillrop och stöttande ord från vänner och familj. Och tacksam att jag var där, i Indien, så att jag har något att skriva om! Det här är  mitt största äventyr hittills, och det har bara börjat!

L1000370

Amed, Ubud & Freo

Nu blir det lite massuppladdning här. Bilder från Amed, Balis östkust där vi snorklade och latade oss vid poolen. Efter ett par dagar där åkte vi tillbaks till Ubud för mer poolhäng, god mat och lite shopping. Och sen, dagen som jag räknat ner till, Australien! Att få träffa Bruce och vännerna här, äta god mat och bara ha det bra!

Nu har vi varit här i ett par veckor och det börjar bli “vardag”, så mycket vardag det nu kan bli. Bruce jobbar mycket och jag har börjat transkribera lite igen, vilket är kul. Men försöker också njuta av att bara vara, läsa, laga mat, yoga & umgås med vänner. Livet är väldigt väldigt bra just nu :)

DSC_0146

DSC_0151

DSC_0152

DSC_0164

DSC_0169

DSC_0178

DSC_0197

DSC_0217

DSC_0223

IMG_1022

DSC_0250

DSC_0258

DSC_0266

DSC_0271

Gili Air

So, long time no see. Vi har redan landat i Perth och varit här i snart en vecka (underbart att vara tillbaks!). Bloggen har hamnat lite på efterkälken, men nu kommer det lite nytt i alla fall.
Bilderna här är från Gili Air, den minsta av Gili öarna, som vi bodde på i 4 dagar. Lugnare och vackrare än Gili T, med en mycket mer avslappnad atmosfär. Fint rum, god mat, vackra promenader och väldigt mycket sol och bad…

DSC_0058

DSC_0060

DSC_0061

DSC_0064

DSC_0070

DSC_0071

DSC_0101

DSC_0088

DSC_0098

DSC_0080

DSC_0102

DSC_0099

DSC_0105

DSC_0125

DSC_0113

DSC_0115

DSC_0116

IMG_0390

IMG_0394

Gili Trawangan

Ibland blir det inte riktigt som man har planerat. Första gången jag var på Bali, 2011, så skulle jag vara här i en månad och jag var helt inställd på att en stor portion av den tiden skulle spenderas på Gili öarna, som jag hade hört och läst om. Den gången åkte jag tillbaks till ett iskallt Rishikesh i norra Indien istället för dessa tropiska öar. Den här gången hade vi inga planer på att åka till Gili alls. Vi har varit här i 5 dagar. Och det lever upp till sitt paradis rykte. Vita stränder, turkost vatten och avslappnad atmosfär.  Det finns tre Gili öar, Trawangan, som vi åkte till först är störst och med lite mera turister och “party”. Det är därifrån de här bilderna är. Minsta ön heter Gili Air, här är vi nu, det är mindre, lugnare och vackrare (ni får bilder snart). Tredje ön heter Gili Meno, men kallas också för “honeymoon ön”, ganska talande, vi sparar den till ett senare tillfälle ;)

DSC_0002

DSC_0025

DSC_0009

DSC_0040

DSC_0014

DSC_0028

DSC_0015

DSC_0023

DSC_0051

DSC_0021

DSC_0053

Vulkan & tempel

Man blir ju lätt lite förslöad när man har semester. Därav en hel del poolhäng. Men en dag tog vi i alla fall på oss “turistbrallorna” och bokade en liten tur. Vi åkte och tittade på en vulkan och ett tempel. Väldigt vackert, men själva taxiresan dit och hem var nästan mer spektakulär än själva sevärdheterna. Det är oerhört grönt på Bali, och mängder av risfält. Jätte vackert. Templet hette “Holy spring tempel” och, som ni säkert förstår av namnet så var det en helig källa. Det sägs att man blir välsignad om man badar i vattnet. Med tanke på att vi inte hade packad med ombyte och det dessutom var en bit att åka taxi hem så var det bara våra tår som blev välsignade, den här gången.

DSC_0438

DSC_0322

DSC_0343

DSC_0346

DSC_0351

DSC_0372

DSC_0377

DSC_0381

DSC_0384

DSC_0392

DSC_0400

DSC_0402

DSC_0403

DSC_0413

DSC_0420

DSC_0428

DSC_0434

Efter nästan en vecka i Ubud så packade vi ihop våra (gigantiska) väskor igen och begav oss ut mot kusten. First stop Padang Bai, och sen, lite på impuls, hoppade vi på båten och drog till Gili. Så där är vi nu. Bilder kommer inom kort :)

Lazy days in Ubud

Det börjar sjunka in nu. Vi har semester. Riktig jäkla semester. Inga väckarklockor, inga måsten. Långa dagar i solen, svala dopp i poolen, bananpannkaka till frukost, färsk vattenmelonjuice till mellis, god mat & fika. Allt detta ätande balanserat med lite yoga och promenader (aka shopping) och en och annan sväng på dansgolvet… Livet leker, helt enkelt, och det är skönt att vara här inte som “backpacker” utan som “turist”. Vad är skillnaden, kanske man undrar? Små små saker. En cappucino ibland, och att välja det på menyn man verkligen vill ha, även om det inte är det absolut billigaste. Att ta taxi till en restaurang man blivit rekomenderad istället för att gå 45 min, och att pruta i 2 min för taxin i stället för 20 min. Det kanske inte låter som mycket, men det gör stor skillnad. Man njuter lite extra. Speciellt när man kommer ihåg att inte ta det för givet :)

wanara2

wanara1

wanara3

wanara4

wanara5

wanara6

 

wanara7

wanara8

wanara9

wanara10

 

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 33 other followers