“På måndag börjar mitt nya liv…”

Åh livet. Jag tar det på så stort allvar vissa dagar. Och så blir jag trött på mig själv. Jag tänker och tänker och tänker, ältar och har mig. Ältar boken som jag vill skriva, där jag ska skriva om hur viktigt det är att leva i nuet, acceptera det som är. Är det inte ironiskt?

Jag vill berätta att det går att vara lycklig, i vardagen, att må bra utan att göra storverk. Att det är okej att vara som man är, och att små saker kan få ha stor betydelse. Att lyckan kan vara ett par snygga jeans fyndade på second hand i London, en kopp kaffe på morgonen och en biljett till Italien.

Jag vill berätta att det är okej att vara pank ibland, om man har rest och levt ut sina drömmar. Att det är kul att kunna berätta att man blivit full och gjort en tatuering på väg hem från krogen i Sydney, att man kan åka på kameltur själv i Indien eller hata Bali första gången man åker dit.

Jag har kommit så långt, men känner mig ändå fast på ruta ett. Så jag börjar igen, så får vi se var det leder den här gången.

Processed with Rookie
The ulitmate goal – “live a life you love”

IMG_3529 IMG_3125 IMG_3226 IMG_3249 IMG_3391 IMG_3928 IMG_4585 IMG_4860 IMG_5061 IMG_5535 IMG_5589DSC_0515small

Att få bitarna att falla på plats…

Förra veckan flöt allting på så bra. Orden bara forsade fram och att skriva en bok kändes som “a piece of cake”. Jag satte upp mål på hur många ord jag skulle skriva och i slutet av veckan kunde jag säga “check” och känna mig nöjd. Mission accomplished.

Så jag började den här veckan med stora planer och förhoppningar. Men nästan från start så kände jag att “nej det här går inte”. Vid ett tillfälle hade jag nästan intalat mig själv att skriva en bok var den dummaste idén jag någonsin haft för hur skulle jag reda ut det här? Vem skulle vilja läsa sånt här skräp, eller never mind, ingen skulle ens få en chans att läsa det för det skulle aldrig bli publicerat. “Svårt, jobbigt, läskigt, skit skit skit blä jobbigt dåligt”… typ så, på repeat i huvudet.

Suck.

Och jag kallar mig själv för optimist? Jag försökte mota bort alla dåligt tankar, ersätta dem med positiva tankar (som jag läst att man ska) men resultatet blev snarare förnekelse och flykt. Lite “huvudet i sanden”-syndromet. Jag har läst böcker som har absolut ingenting med yoga eller Indien att göra, jag har städat (huset är jättefint nu) jag har köpt nya kuddar till soffan (vi hade redan kuddar, men de var snygga och på second hand så why not?!) och jag har lagt puzzel. Det var faktiskt Bruce idé att köpa ett puzzel. Han hade hört talas om ett företag som gjorde puzzel där man inte försöker bygga ihop bilden som finns på kartongen (som det alltid har varit när jag lagt puzzel tidigare), istället ska man bygga ihop det som utspelar sig 1 minut i framtiden, eller 50 år i framtiden, jämfört med bilden på kartongen. Jätteroligt. Skitsvårt. 1000 bitar och vi har spenderat timmar med det där puzzlet. Vi letar efter bitar och vänder och vrider och tiden bara flyger förbi.

Det var när jag satt där som det slog mig; att skriva en bok är som att lägga ett puzzel (utan en bild att titta på, inget facit!). Först häller man ut alla bitarna (idéerna) och börjar leta efter hörnen och kanterna. Man vill bygga ramen först för då vet man hur stort puzzlet kommer att vara och man har en bra utgångs punkt. Sen börjar man samla ihop bitar i liknande färger, och man börjar få små kluster av 3, 4, 10 bitar som passar ihop. Ibland går det bra och man börjar se bilder växa fram. Ibland är man övertygat om att tillverkaren har a) gjort någonting fel eller b)plockat bort vissa bitar bara för att jävlas, för att “den biten som ska passa här finns inte!!“. Men till slut så kommer även de bitarna fram och efter mycket om och men så har man lagt hela puzzlet. Man ser hela bilden och tänker att det är rätt häftigt att alla dom där bitarna som låg i en röra faktiskt kunde bli det här tillslut.
Men vi la inte hela puzzlet på en gång. Det skulle bli för tröttsamt, ta för lång tid. Man får gå därifrån ett tag och när man kommer tillbaks nästa kväll så har man fått lite nya perspektiv och vissa bitar verkar nästan falla på plats av sig själva…

Jag har byggt en ram till min bok. Jag har små kluster av idéer och händelser, historier och saker jag vill berätta. Men än så länge vet jag inte var de passar in i helhetsbilden. Och det vet ingen annan heller. Det finns inget facit. Men trots att det känns svårt ibland, och trots att jag vissa dagar är övertygad om att bitar fattas, så vet jag ju, djup där inne under alla negativa tankar (som egentligen bara är rädslor och osäkerheter) att det finns en helhetsbild. Och bara för att det är svårt (för det är det) så betyder det inte att det är omöjligt. Det ska bli spännande att se vad det är för bild som växer fram tillslut. Under tiden så är det bara att fortsätta leta bitar och hoppas att man hittar några som passar ihop och faller på plats.

Så jag antar att det ibland är bra att distrahera sig med annat för att få lite perspektiv på saker och ting…

DSC02493 copy

P.S. Att leka med mitt nyinförskaffade photoshop kan kanske, möjligtvis, också ha varit en alternativ sysselsättning till att skriva… D.S.

En ny resa…

Nästan ett år har gått sen jag skrev här senast. Ett fantastiskt år. Jag har hunnit åka till Bali 3 gånger till. Spendera nästan ett halvår i Australien, och lika lång tid “hemma” i Sverige. Och så har vi hunnit med en liten semester i London och Paris.

Sen jag började resa så tänker jag alltid tillbaks på året som har varit på det här sättet. “Vilka länder har jag rest igenom i år”. Tar man en annan måttstock så har jag jobbat med transkribering, på restaurang, i klädbutik och på camping. Efter gymnasiet har jag jobbat, sparat, rest, jobbat, sparat, rest… En livsstil som jag har trivts väldigt bra med. Hade jag varit själv hade jag, med största sannolikhet, fortsatt att leva så. Fortsatt tills jag träffade någon som var värd att stanna för. Men honom har jag ju redan träffat. Det är därför jag är i Perth. Av alla ställen. Så långt bort från omvärlden man kan komma, typ. Och jag trivs. Trots att det kliar så mycket i kroppen ibland att jag bara måste gå in och kolla på flygbiljetter till överallt och ingenstans (som jag inte köper), så trivs jag.

Nu är det istället dags för nästa steg på resan. Den riktiga resan. Livet. I mitt fall innebär det att fysiskt “stay put” och istället påbörja en inre resa. För äntligen, (äntligen äntligen äntligen) så har jag börjat skriva på boken. Den där som jag har pratat om så mycket. Drömt om och tänkt på och skjutit upp alldeles för länge. Men så i måndags satte jag mig ner och tänkte att nu jävlar är det dags att ta tag i det här! Så det har jag gjort. Och det är en resa, kan jag lova. Jag skriver om Indien. Jag läser min gamla dagbok, tittar på bilder, läser en gammal blogg, tänker tillbaks, försöker leva mig in så mycket det går. Jag sitter här på min stol framför datorn men i mitt huvud går jag längs marknaden i Rishikes. Får känna doften av rökelse och smuts och koskit och chai. Får höra folk som ropar “miss miss, look look, cheacp cheap”, musik från varje butik- den ena högre än den andra, tiggarna längs vägen om ropar “Hari Om”, och mopeder som tutar när de tränger sig mellan marknadsstånden, korna och turisterna. Det är en fantastisk resa och jag får göra den varje dag och jag är så tacksam!! Tacksam att jag har möjligheten att skriva, tiden och en ekonomi som tillåter. Tacksam att Bruce låter mig hållas. Tacksam för alla positiva tillrop och stöttande ord från vänner och familj. Och tacksam att jag var där, i Indien, så att jag har något att skriva om! Det här är  mitt största äventyr hittills, och det har bara börjat!

L1000370