En ny resa…

Nästan ett år har gått sen jag skrev här senast. Ett fantastiskt år. Jag har hunnit åka till Bali 3 gånger till. Spendera nästan ett halvår i Australien, och lika lång tid “hemma” i Sverige. Och så har vi hunnit med en liten semester i London och Paris.

Sen jag började resa så tänker jag alltid tillbaks på året som har varit på det här sättet. “Vilka länder har jag rest igenom i år”. Tar man en annan måttstock så har jag jobbat med transkribering, på restaurang, i klädbutik och på camping. Efter gymnasiet har jag jobbat, sparat, rest, jobbat, sparat, rest… En livsstil som jag har trivts väldigt bra med. Hade jag varit själv hade jag, med största sannolikhet, fortsatt att leva så. Fortsatt tills jag träffade någon som var värd att stanna för. Men honom har jag ju redan träffat. Det är därför jag är i Perth. Av alla ställen. Så långt bort från omvärlden man kan komma, typ. Och jag trivs. Trots att det kliar så mycket i kroppen ibland att jag bara måste gå in och kolla på flygbiljetter till överallt och ingenstans (som jag inte köper), så trivs jag.

Nu är det istället dags för nästa steg på resan. Den riktiga resan. Livet. I mitt fall innebär det att fysiskt “stay put” och istället påbörja en inre resa. För äntligen, (äntligen äntligen äntligen) så har jag börjat skriva på boken. Den där som jag har pratat om så mycket. Drömt om och tänkt på och skjutit upp alldeles för länge. Men så i måndags satte jag mig ner och tänkte att nu jävlar är det dags att ta tag i det här! Så det har jag gjort. Och det är en resa, kan jag lova. Jag skriver om Indien. Jag läser min gamla dagbok, tittar på bilder, läser en gammal blogg, tänker tillbaks, försöker leva mig in så mycket det går. Jag sitter här på min stol framför datorn men i mitt huvud går jag längs marknaden i Rishikes. Får känna doften av rökelse och smuts och koskit och chai. Får höra folk som ropar “miss miss, look look, cheacp cheap”, musik från varje butik- den ena högre än den andra, tiggarna längs vägen om ropar “Hari Om”, och mopeder som tutar när de tränger sig mellan marknadsstånden, korna och turisterna. Det är en fantastisk resa och jag får göra den varje dag och jag är så tacksam!! Tacksam att jag har möjligheten att skriva, tiden och en ekonomi som tillåter. Tacksam att Bruce låter mig hållas. Tacksam för alla positiva tillrop och stöttande ord från vänner och familj. Och tacksam att jag var där, i Indien, så att jag har något att skriva om! Det här är  mitt största äventyr hittills, och det har bara börjat!

L1000370

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s