Att få bitarna att falla på plats…

Förra veckan flöt allting på så bra. Orden bara forsade fram och att skriva en bok kändes som “a piece of cake”. Jag satte upp mål på hur många ord jag skulle skriva och i slutet av veckan kunde jag säga “check” och känna mig nöjd. Mission accomplished.

Så jag började den här veckan med stora planer och förhoppningar. Men nästan från start så kände jag att “nej det här går inte”. Vid ett tillfälle hade jag nästan intalat mig själv att skriva en bok var den dummaste idén jag någonsin haft för hur skulle jag reda ut det här? Vem skulle vilja läsa sånt här skräp, eller never mind, ingen skulle ens få en chans att läsa det för det skulle aldrig bli publicerat. “Svårt, jobbigt, läskigt, skit skit skit blä jobbigt dåligt”… typ så, på repeat i huvudet.

Suck.

Och jag kallar mig själv för optimist? Jag försökte mota bort alla dåligt tankar, ersätta dem med positiva tankar (som jag läst att man ska) men resultatet blev snarare förnekelse och flykt. Lite “huvudet i sanden”-syndromet. Jag har läst böcker som har absolut ingenting med yoga eller Indien att göra, jag har städat (huset är jättefint nu) jag har köpt nya kuddar till soffan (vi hade redan kuddar, men de var snygga och på second hand så why not?!) och jag har lagt puzzel. Det var faktiskt Bruce idé att köpa ett puzzel. Han hade hört talas om ett företag som gjorde puzzel där man inte försöker bygga ihop bilden som finns på kartongen (som det alltid har varit när jag lagt puzzel tidigare), istället ska man bygga ihop det som utspelar sig 1 minut i framtiden, eller 50 år i framtiden, jämfört med bilden på kartongen. Jätteroligt. Skitsvårt. 1000 bitar och vi har spenderat timmar med det där puzzlet. Vi letar efter bitar och vänder och vrider och tiden bara flyger förbi.

Det var när jag satt där som det slog mig; att skriva en bok är som att lägga ett puzzel (utan en bild att titta på, inget facit!). Först häller man ut alla bitarna (idéerna) och börjar leta efter hörnen och kanterna. Man vill bygga ramen först för då vet man hur stort puzzlet kommer att vara och man har en bra utgångs punkt. Sen börjar man samla ihop bitar i liknande färger, och man börjar få små kluster av 3, 4, 10 bitar som passar ihop. Ibland går det bra och man börjar se bilder växa fram. Ibland är man övertygat om att tillverkaren har a) gjort någonting fel eller b)plockat bort vissa bitar bara för att jävlas, för att “den biten som ska passa här finns inte!!“. Men till slut så kommer även de bitarna fram och efter mycket om och men så har man lagt hela puzzlet. Man ser hela bilden och tänker att det är rätt häftigt att alla dom där bitarna som låg i en röra faktiskt kunde bli det här tillslut.
Men vi la inte hela puzzlet på en gång. Det skulle bli för tröttsamt, ta för lång tid. Man får gå därifrån ett tag och när man kommer tillbaks nästa kväll så har man fått lite nya perspektiv och vissa bitar verkar nästan falla på plats av sig själva…

Jag har byggt en ram till min bok. Jag har små kluster av idéer och händelser, historier och saker jag vill berätta. Men än så länge vet jag inte var de passar in i helhetsbilden. Och det vet ingen annan heller. Det finns inget facit. Men trots att det känns svårt ibland, och trots att jag vissa dagar är övertygad om att bitar fattas, så vet jag ju, djup där inne under alla negativa tankar (som egentligen bara är rädslor och osäkerheter) att det finns en helhetsbild. Och bara för att det är svårt (för det är det) så betyder det inte att det är omöjligt. Det ska bli spännande att se vad det är för bild som växer fram tillslut. Under tiden så är det bara att fortsätta leta bitar och hoppas att man hittar några som passar ihop och faller på plats.

Så jag antar att det ibland är bra att distrahera sig med annat för att få lite perspektiv på saker och ting…

DSC02493 copy

P.S. Att leka med mitt nyinförskaffade photoshop kan kanske, möjligtvis, också ha varit en alternativ sysselsättning till att skriva… D.S.

2 thoughts on “Att få bitarna att falla på plats…

  1. Tycker du är suverän som skriver precis hur du känner och liknelsen med pusslet (vilken häftig Photoshopbild föresten) tycker jag är helt underbar…….. Du är toppen på att formulera dig. Älskar ditt sätt att skriva på. Puss o kram fina Sofi

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s